Relationen mellan Emma och Charles

HEJ nu tänkte jag skriva lite om min syn på relationen mellan Emma och Charles. /Sofia S NV3b

Jag tycker att Emma och Charles har en väldigt underlig relation. Den är ganska destruktiv för båda parter då Emma plågas av sin tristess (som hon kanske delvis har sig själv att skylla?) samtidigt som Charles plågas av att Emma inte trivs. De har enligt min mening aldrig riktigt förstått varandra, när de gifte sig var de i stort sett okända för varandra och när de väl lärde känna varandra så möttes de aldrig riktigt. De vet väl det mesta om varandras vardagsliv, men i stort sett inget om varandras tankar? Eller så vet i alla fall Charles ingenting om Emmas känslor. Okej, så när de hade gift sig blev Emma som sagt besviken direkt och Charles som var ganska kär från början är ganska nöjd med sin vackra fru men tycker att hon är ganska besvärlig, eller han förstår henne i alla fall inte.

Ett exempel på brist i kommunikationen hittar man på s. 74. Emma är nyckfull och underlig några månader efter den där drömska balen, hon vill tillbaka och hatar Tostes mer och mer. Eftersom hon ständigt klagade över Tostes, kom Charles på tanken att hennes sjuklighet kanske berodde på att hon inte tålde luften. Han började allvarligt fundera på att slå sig ned någon annanstans. Inför den utsikten började Emma dricka vinäger för att magra, drog på sig en torr irriterande hosta och förlorade fullständigt aptiten. Emma vägrar alltså att berätta att hon är less på tristessen i Tostes och att hon vill vara med om något nytt. Nej, hon går omkring och är retlig i ett halvår tills Charles tillslut tror att hon är sjuk. Och vid insikten att de kanske kan resa från Tostes då låtsas Emma vara sjuklig istället för att säga rakt ut "jag är less, vill du flytta?". Deras kommunikation är allt annat än rak.

Ett exempel på att Charles  inte förstår henne hittar man på s. 69. Innan det här stycket så tänker Emma att hon skulle vilja se namnet Bovary känt, hon vill att han ska bli en berömd doktor med lite klass och status. Nyligen hade han inför en hel familj blivit förödmjukad av en läkare från Yvetot som hade kallats till samma sjukbädd. Emma hade högröstat farit ut mot kollegan, när Charles berättade det på kvällen. Det gjorde honom rörd, och med en tår i ögat kysste han henne på kinden. Men hon var utom sig av skam, helst skulle hon ha velat slå till honom, och hon måste gå ut i korridoren och öppna fönstret för att andas in den friska luften innan hon blev lugn igen. Emma vill alltså förändra Charles, se till att han står på sig lite mer och visar vilken bra doktor han är istället för att inte bry sig om förolämpningar. Men Charles misstar det för kärlek och älskvärdhet och att hon älskar honom oavsett vad folk säger om honom. Det här är ju självklart ännu ett exempel på deras bristande kommunikation, och att ingen riktigt (vill?) förstå den andra.

Tycker ni jag har rätt? Fel? Nåt jag inte tänkt på? Kommentera!

Daniel Kristoffersson: Franz Kafka - Processen

Sha Sha bloggen! Idag hade jag på mig en skjorta ifrån MQ och ett par jeans ifrån Zara... Skoja bara!
  
Jag har börjat läsa boken Processen som är skriven av Franz Kafka. Under bokens gång får vi följa huvudpersonen Josef K. genom hans process i domstolen och hans vardag. Det känns som att processen tar hårt på honom och att han inte längre är den man han en gång varit. Hans nya förmåga att handla först och tänka sen, är något som gör att han ständigt sjunker längre och längre ner i rättssystemets mörka hålor. Med tiden blir processen allt mer kaotisk. Och detta speglar sig självklart även i Josefs vardag. 

Jag upplever Josef K. som en vanligtvis förstående, intelligent, driven och mycket artig person.
Men rättsprocessen och ovissheten om varför han är häktad, tynger ständigt ner honom och plockar fram hans sämre sidor. Detta gör att Josefs personlighet förändras mycket under bokens gång. Den en gång så eftertänksamma och försiktiga Josef, byts ut mot en mycket mer spontan och många gånger rent utav dumstridig Josef.

Daniel Kristoffersson
TE3B

Processen - personbeskrivning och egen tolkning (Josefine Larsson)

Jag har valt att analysera och beskriva huvudpersonen i boken processen- Josef K. Josef beskrivs som en plikttrogen, rättvis och väldigt artig man. Människor bemöter han med respekt och han  tycks alltid ha sista ordet. Josef är prokurist på en bank, vilket betyder att han är en betydande man. På hans 30 års dag blir Josef häktad, han får inte reda på varför men han kan fortfarande leva som vanligt trots häktningen. Josef förändras dock efter häktningen. Jag tror att detta beror på att hans syn på sig själv förändras i och med händelsen. Han som alltid följt alla lagar, regler och inte utträttad något brottsligt under hela sin livstid- blir alltså häktad utan att veta varför. Josef som alltid sett sig själv som en laglydig man blir nog förvirrad när detta inträffar honom. Man upplever att han blir svagare och svagare för var dag som går i boken, och hans självkänsla blir allt sämre. Josef förlorar ordningen på sig själv och handlar dumstridigt.

 Hans farbror får reda på häktningen och vill hjälpa Josef i fallet för att deras släktnamn inte skall bli nedsmutsat. Farbrodern tar med Josef till hans vän som är advokat, för att han skall hjälpa honom med fallet. Josef klantar dock till det och smyger under besöket i väg med advokatens älskarinna, vilket gör att farbrodern blir mycket besviken och arg på Josef. Jag citerar här farbrodern Albert K. för att påvisa hans besvikelse "-Pojke, skrek han, hur kunde du göra något sådant! Du har tillfogat din sak, som dock var påväg att klaras upp, fruktansvärd skada. Kryper och gömmer dig tillsammans med en liten smutsig varelse, som dessutom uppenbarligen är advokatens käresta, och stannar borta i timtal. Hittar inte en gång på någon förevändning, fördöljer ingenting, nej, handlar helt öppet, rusar iväg till henne och stannar hos henne. Och under tiden sitter vi församlade, farbrodern, som tröttar ut sig för dig, advokaten, som ska vinnas för dig, och framför allt kanslipresidenten, denne mäktige man, som nära nog har din sak i sina händer på dess nuvarande stadium." Detta är ett exempel på när Josef har handlat utan att tänka sig för.

När denna händelse inträffar känns det som att Josef har förändrats väldigt mycket under bokens gång. Man skulle aldrig kunna föreställa sig att detta skulle inträffa då Josef var som han brukade- ordningsam och plikttrogen. Han blir mer och mer olik sig själv ju längre processen går, vilket tyder på att den försvagar honom som människa likt en sjukdom eller kris. Det känns som att Josef genomgår en traumatisk kris, vilket ofta uppkommer hos människor som känner social skam. Han har tappat fotfästet lite men kämpar ändå vidare med sitt mål för att slippa att få en "prygel". Jag tror att jag slutat läsa precis där hans vändpunkt kommer, den vändpunkt då han inser att han måste kämpa för sitt mål. Farbroderns utskällning bör ha haft en någorlunda effekt på honom, så jag tror och hoppas att hans rätta jag kommer att tillfinna sig hos Josef igen.

Josefine Larsson VP3B

Madame Bovary - bokens trovärdighet och tankar om Emma!

Här kommer ett inlägg om trovärdighet och karaktären Emma. Ett tips är att åtminstone läsa sista stycket (funderingarna). Allt gott! / Sofia Callerud NV3b

Madame Bovary är en mycket trovärdig bok, såväl relationerna som karaktärerna är beskrivna med stor noggrannhet och det förvånar mig inte att det tog Flaubert nästan fem år att skriva ner alla detaljer. Tillexempel i de första kapitlen där vi får all nödvändig info för att förstå Charles karaktär, allt från hans första skoldag till föräldrarnas kärlek. Madame Bovary har kallats för den första naturalistiska romanen och boken är skriven på ett sätt som är mycket typiskt för naturalismen. Jag tycker att litteraturepoken som boken är skriven i är till stor hjälp när man ska fundera kring och förstå bokens sammanhang, relationer och trovärdighet.

Under naturalismen ansåg man att författaren skulle gå till väga på samma sätt som naturvetenskapsmannen; Skildringen och gestaltningen skulle skrivas värderingsfri, saklig och på ett strängt objektivt sätt. Man skulle registrera verkligheten och förklara människan som den biologiska individ som hon är. Med detta följde att de naturalistiska författarna inte tvekade att återge sådant som var groteskt, chockerande eller motbjudande. De skrev om tabubelagda problem, sociala missförhållanden och samhällets skuggsida. Ofta var romanerna väldigt brutala och osminkade. På detta sätt är boken Madame Bovary skriven! Flaubert har totalt rannsaka hela den värld som paret Bovary lever i. Pedantisk och neutralt framställer han karaktärerna, vilket får mig att inte tvivla en sekund på deras trovärdighet. Här kommer min beskrivning och mina tankar kring Emma.

Emma är en ung kvinna som är dotter till en bonde. Hon har fått en mycket god uppfostran och undervisats på ett nunnekloster, följaktligen kan hon både dansa, teckna, brodera och spela en aning piano. Vi får möta henne för första gången på sin fars gård där hon lever ett ganska simpelt liv. Först upplevs hon som en blyg kvinna men allteftersom förstår man att hon egentligen känner sig desillusionerad. På landet har hon inte många möjligheter till förströelser och ”Hon var trött på lugna och platta landskap och längtade efter en vild natur”. Redan en av de första gångerna som Emma träffar Charles, när han är där på ett läkarbesök så säger hon att: ”Hon gärna skulle vilja bo i staden, åtminstone om vintern, men kanske om somrarna också, för de långa dagarna blev så tråkiga hur vackert det än kunde vara på landet – och rösten var klar eller vass eller plötsligt beslöjad av längtan.”

Charles faller direkt för Emma och hon tackar ja till hans frieri. Hon hade drömt om ett midnattsbröllop i fackelsken men gästerna bjöds till ett vanligt bröllop. Emma hade innan hon gift sig trott att hon var förälskad men inte ens när paret flyttat in i sitt hus i Tostes och har smekmånad vill kärleken blossa upp och Emma blir besviken över att lyckan inte vill infinna sig. I klostret tilltalades Emma av allt som ingav sinnesrörelse. Hon lyssnade andaktsfullt till att som hade med kärlek, älskare, spänning, dyra eder, tårar och kyssar att göra. Inte konstigt att hennes nya liv och det lugn som hon nu levde i inte hänförde henne. Till en början sköter Emma hemmet fint och försöker att få gnistorna att tändas, men hon känner sig oberörd och inte ett dyft förälskad. Istället drömmer hon sig bort, som på klostret och längtar efter att anförtro sina drömmar åt någon. När hennes drömmar inte tillfredställer henne eller när hennes verklighet känns för långtråkig, så blir hon irriterad på Charles. Hon förbannar honom och behandlar honom med likgiltighet, för att sedan, i vissa perioder täcka upp sin olycka med att vara riktigt älskvärd. Emma är en väldigt känslostyrd människa och en av hennes kriser leder till att paret flyttar till Yonville.

Emma är en drömmare och hon är ett praktexempel på en människa som aldrig nöjer sig med det hon har. De stilla åren på klostret och gården har gjort henne till en riktig romantiker och hennes tankar är alltid längtansfulla och fyllda med åtrå och lidelser. Gång på gång får vi läsa om händelser, föremål och känslor som hon griper tag i, i tron på att den fullfjädrande lyckan ska finnas någon annanstans. Vistelsen på slottet är ett exempel som hon länge håller fast i. Jag känner ibland igen mig i Emma; har man väl börjat drömma så är det svårt att ta sig ur det. Jag förstår att hennes någorlunda tråkiga liv har lämnat mycket övrigt att önska, men hennes önskningar är orealistiska och för det mesta blir jag irriterad över hur naiv och drömsk hon är. Om hon bara kunde ta sig i kragen och visa lite tacksamhet gentemot livet! Hon har en farlig livsstil och redan från början anar man att det inte kan sluta gott. Visst kan man tycka synd om flickstackarn som fått en så snedvriden bild av tillvaron och drömmer om ideal som inte finns, men personligen tycker jag att hon mest har sig själv att skylla. Vad tror ni?

Madame Bovary

Jag tänkte skriva lite om relationen mellan Charles och Emma i mitt inlägg.

Till en början när Emma och Charles träffades i boken verkade de båda vara ganska intresserade av varandra. Framförallt märktes det att Charles var intresserad av Emma. Charles började sedan hälsa på hos Emmas familj allt oftare och det blev allt mer tydligt att han var intresserad av henne. I början av boken tycker jag att deras relation var bra, de verkade tycka om och vara nyfikna på varandra.

Men när de sedan gift sig verkade det som om Emmas drömmar om hur deras äktenskap skulle bli gick i kras.  Hon syntes inte alls lika lycklig längre, utan började istället önska att hon aldrig gift sig.

Jag tycker själv att relationen mellan dem är otroligt torr och tråkig. Charles jobbar större delen av dagarna och när han väl kommer hem sent på kvällarna vill han att maten ska stå på bordet och sätter sig då ned för att äta. När han väl ätit är han trött och går då och lägger sig. Emma gör inte heller någon större ansträngning för att göra deras relation roligare de stunder då de träffas.  När Charles kommit hem är hon ofta irriterad eller stör sig på hans sätt att bete sig. Ingen av dem verkar säga särskilt mycket till den andre under kvällarna, och om de gör det så handlar det åtminstone inte om hur mycket de tycker om varandra…

Det finns många i vårt samhälle som har en liknande relation som den jag upplever att Charles och Emma har.  Många människor arbetar väldigt mycket och tar inte vara på den tid de faktiskt har hemma med sin partner.  För när man väl kommer hem från jobb så ska barn hämtas, mat ska lagas, huset ska städas och en hel del annat. Ibland är det svårt att ta hand om sitt äktenskap samtidigt som allt det andra ska fixas, och en del är kanske rentutav gifta utan att egentligen veta om varför…

Såhär kan jag tänka mig att det är för Charles och Emma, de vet inte riktigt varför de är gifta då de egentligen inte har särskilt mycket gemensamt. Ändå gör ingen av dem något åt saken och försöker arbeta för ett bättre äktenskap. De går hellre runt och irriterar sig på varandra en stor del av tiden. Emma försöker leta efter lyckan på andra håll än hos sin man och drömmer om att vara på andra platser än där hon är. Charles märker ju givetvis av att hon inte är lycklig, vilket leder vidare till att han själv också blir deprimerad.

Jag hoppas att deras relation förändras längre fram i boken, men det återstår att se!

Linnéa, Vp3b

Madame Bovary av Gustave Flaubert

Sofia S NV3b.

I det här inlägget tänkte jag skriva lite om de två huvudpersonerna och hur jag tycker de har framställts samt vad jag själv tycker om dem!

Emma Bovary. Kommer inte in i berättelsen förrän änklingen Charles åker på läkaruppdrag till gubben Rouault ute på landsbygden. Den första uppfattningen man får av Emma är en blyg dotter, men hon pratar ganska mycket med Charles när de väl lär känna varandra. Antagligen är han ett avbrott från hennes vardagliga liv ute på gården. När de gifter sig tycker hon att det är spännande, och tänker att en häftig kärlek nog kommer flamma upp i och med bröllopet. När hon flyttar till hans hus i Tostes tillbringar de sin smekmånad tillsammans men hon känner fortfarande ingen kärlek och blir besviken. Hon fantiserar mycket och vill att hennes liv ska vara som i kärleksromanerna som hon läser, hon fantiserar om Paris och baler och längtar bort från sitt liv. Hon är väldigt oförutsägbar, när hon är olycklig kan hon bli slösaktig eller sparsam, elak mot maken eller älskvärd, man vet inte hur hon ska reagera. Hon tycker att maken är själva symbolen för sitt tråkiga liv och äcklas stundtals av honom och blir istället kär i andra.

Personligen blir jag irriterad på Emma för att hon är så naiv och tror att man kan gifta sig med vem som helst och sedan få världens lyckligaste liv. Man kan ju börja med att hitta någon man gillar! Och sedan kan man inse att livet inte kan bli som i de vackraste romanerna, men fint på annat sätt. Hon är helt klart romantiker, vilket jag inte kan känna igen mig i. Men det är ändå ganska trovärdigt, det var ju annorlunda tider och man kanske fick nöja sig med den man som friade. Man kanske trodde att alla romaner speglade verkligheten, vad vet jag.

Charles Bovary. Hade en lite udda uppväxt. Fadern ville göra honom till man medan modern hunsade honom. Han gjorde vad han blev tillsagd och studerade till läkare utan att varken vilja eller "kunna". Mamman såg till att han flyttade till Tostes och gifte sig med en "lämplig" änka som Charles inte sörjde när hon gick bort. När han gifter sig med Emma är han kär och lycklig. Han nöjer sig med det enkla i livet och förstår inte Emmas strävan och längtan efter lyx och flärd. Själv är han nöjd med att åka omkring till bondgårdar och hjälpa sjuka eller skadade bönder. Han är en enkel man, men blir olycklig av att Emma är olycklig.

Jag tycker Charles är en enkel man vilket är en bra egenskap om man bor i en liten dammig småstad. Då blir man inte lika besviken och olycklig av ett "simpelt" liv som Emma blir. Jag kan också tycka att han är lite lam då han hela livet blir mer eller mindre hunsad av antingen Emma eller sin mor. Men han är bra beskriven i boken och jag är övertygad om att det finns sådana människor i verkligheten.

(Jag tänker inte beskriva bikaraktärerna i det här inlägget.)

Överlag tycker jag att människorna är bra beskrivna i boken och man får via händelser och beskrivningar en bra bild av personligheterna. Mycket detaljer kan vara jobbigt i längden men de ger en bra bild av karaktärerna och man förstår varför de beter sig som de gör, utan vidare förklaring.