Madame Bovary - bokens trovärdighet och tankar om Emma!

Här kommer ett inlägg om trovärdighet och karaktären Emma. Ett tips är att åtminstone läsa sista stycket (funderingarna). Allt gott! / Sofia Callerud NV3b

Madame Bovary är en mycket trovärdig bok, såväl relationerna som karaktärerna är beskrivna med stor noggrannhet och det förvånar mig inte att det tog Flaubert nästan fem år att skriva ner alla detaljer. Tillexempel i de första kapitlen där vi får all nödvändig info för att förstå Charles karaktär, allt från hans första skoldag till föräldrarnas kärlek. Madame Bovary har kallats för den första naturalistiska romanen och boken är skriven på ett sätt som är mycket typiskt för naturalismen. Jag tycker att litteraturepoken som boken är skriven i är till stor hjälp när man ska fundera kring och förstå bokens sammanhang, relationer och trovärdighet.

Under naturalismen ansåg man att författaren skulle gå till väga på samma sätt som naturvetenskapsmannen; Skildringen och gestaltningen skulle skrivas värderingsfri, saklig och på ett strängt objektivt sätt. Man skulle registrera verkligheten och förklara människan som den biologiska individ som hon är. Med detta följde att de naturalistiska författarna inte tvekade att återge sådant som var groteskt, chockerande eller motbjudande. De skrev om tabubelagda problem, sociala missförhållanden och samhällets skuggsida. Ofta var romanerna väldigt brutala och osminkade. På detta sätt är boken Madame Bovary skriven! Flaubert har totalt rannsaka hela den värld som paret Bovary lever i. Pedantisk och neutralt framställer han karaktärerna, vilket får mig att inte tvivla en sekund på deras trovärdighet. Här kommer min beskrivning och mina tankar kring Emma.

Emma är en ung kvinna som är dotter till en bonde. Hon har fått en mycket god uppfostran och undervisats på ett nunnekloster, följaktligen kan hon både dansa, teckna, brodera och spela en aning piano. Vi får möta henne för första gången på sin fars gård där hon lever ett ganska simpelt liv. Först upplevs hon som en blyg kvinna men allteftersom förstår man att hon egentligen känner sig desillusionerad. På landet har hon inte många möjligheter till förströelser och ”Hon var trött på lugna och platta landskap och längtade efter en vild natur”. Redan en av de första gångerna som Emma träffar Charles, när han är där på ett läkarbesök så säger hon att: ”Hon gärna skulle vilja bo i staden, åtminstone om vintern, men kanske om somrarna också, för de långa dagarna blev så tråkiga hur vackert det än kunde vara på landet – och rösten var klar eller vass eller plötsligt beslöjad av längtan.”

Charles faller direkt för Emma och hon tackar ja till hans frieri. Hon hade drömt om ett midnattsbröllop i fackelsken men gästerna bjöds till ett vanligt bröllop. Emma hade innan hon gift sig trott att hon var förälskad men inte ens när paret flyttat in i sitt hus i Tostes och har smekmånad vill kärleken blossa upp och Emma blir besviken över att lyckan inte vill infinna sig. I klostret tilltalades Emma av allt som ingav sinnesrörelse. Hon lyssnade andaktsfullt till att som hade med kärlek, älskare, spänning, dyra eder, tårar och kyssar att göra. Inte konstigt att hennes nya liv och det lugn som hon nu levde i inte hänförde henne. Till en början sköter Emma hemmet fint och försöker att få gnistorna att tändas, men hon känner sig oberörd och inte ett dyft förälskad. Istället drömmer hon sig bort, som på klostret och längtar efter att anförtro sina drömmar åt någon. När hennes drömmar inte tillfredställer henne eller när hennes verklighet känns för långtråkig, så blir hon irriterad på Charles. Hon förbannar honom och behandlar honom med likgiltighet, för att sedan, i vissa perioder täcka upp sin olycka med att vara riktigt älskvärd. Emma är en väldigt känslostyrd människa och en av hennes kriser leder till att paret flyttar till Yonville.

Emma är en drömmare och hon är ett praktexempel på en människa som aldrig nöjer sig med det hon har. De stilla åren på klostret och gården har gjort henne till en riktig romantiker och hennes tankar är alltid längtansfulla och fyllda med åtrå och lidelser. Gång på gång får vi läsa om händelser, föremål och känslor som hon griper tag i, i tron på att den fullfjädrande lyckan ska finnas någon annanstans. Vistelsen på slottet är ett exempel som hon länge håller fast i. Jag känner ibland igen mig i Emma; har man väl börjat drömma så är det svårt att ta sig ur det. Jag förstår att hennes någorlunda tråkiga liv har lämnat mycket övrigt att önska, men hennes önskningar är orealistiska och för det mesta blir jag irriterad över hur naiv och drömsk hon är. Om hon bara kunde ta sig i kragen och visa lite tacksamhet gentemot livet! Hon har en farlig livsstil och redan från början anar man att det inte kan sluta gott. Visst kan man tycka synd om flickstackarn som fått en så snedvriden bild av tillvaron och drömmer om ideal som inte finns, men personligen tycker jag att hon mest har sig själv att skylla. Vad tror ni?