Madame Bovary - min uppfattning

Jag måste nog börja med att säga att ”Madame Bovary” var en av de tråkigare böcker jag har läst. De ständiga beskrivningarna tar allt som oftast död på läsupplevelsen; jag känner att jag ofta slutar koncentrera mig på vad som faktiskt står och istället ögnar igenom dem fram till dess att något relevant för handlingen åter dyker upp. Det känns ofta som att man inte kan ta in alla dessa förklaringar och liknelser, som ofta tar upp mellan femtio till sjuttiofem procent av texten på varje sida. Tycker man att sådant är läsvärt får man säkert ut mycket mer av boken, men den allmänna åsikten här på forumet verkar vara samma som min: det är bara jobbigt.

Handlingen är mycket trovärdig, men boken känns händelselös. Kanske bör man inte döma den så hårt eftersom att boken ändå handlar om en relativt vanlig kvinna som lever ett ganska tråkigt liv. Den handlar ju mest om hennes reaktioner och känslor, och om den hade varit innehållsrikare hade det nog inte gått att beskriva dessa lika trovärdigt, vilket jag tror är vad författaren ville göra. Man förstår varför hon gör som hon gör, även om jag ofta har svårt att förstå alla hennes humörsvängningar och nyckfulla personlighetsförändringar. Ofta blir hon som en helt annan människa över en natt, utan att någonting egentligen har ändrats i hennes omgivning. Jag finner det svårt att hitta förklaringar till dessa svängningar, och det gör boken mindre bra eftersom att jag inte riktigt förstår varför hon plötsligt helt har ändrat sitt sätt att uppträda. Kan det vara så att Flaubert såg kvinnor som ombytliga och speglade detta i sin text?

Baserat på vad jag hört om naturalismen som stil trodde jag att boken skulle vara råare, men det var inget som jag reagerade på alls när jag väl läste den. Allt som allt var boken seg och innehållslös, men med otroligt träffande och välgenomtänkta karaktärer. Att karaktärerna var trovärdiga är i mina ögon det enda som gjorde boken läsbar. Själv skulle jag aldrig läsa om den. Skulle ni?

Anton NV3A

Processen- personligt omdöme!

Till att börja med måste jag säga att jag tycker att boken är väldigt speciell, den är inte som andra böcker om jag säger så. Boken var svår läst redan från första sidan och till skillnad från andra böcker fortsatte denna bok vara svår läst. En sak som bidrar till att boken var svår läst är språket i boken. Hade boken varit skriven igår hade det nog varit lite lättare att ta sig igenom den. Men jag tror också att väntan på att få reda på varför Josef K blev häktat gjorde att i alla fall jag tyckte boken var trög. Det kändes som man inte kom någon vart när man läste.

Det finns ett citat av Sven Slotter på framsidan på boken som säger "Processen har kommit att inta en central plats bland de verk som haft avgörande betydelse för vår tids diktning.." Jag vet inte riktigt om jag håller med om att den här boken har haft någon direkt avgörande betydelse för vår tids diktning. Visst kan jag tänka mig att mycket som har med kriget att göra är viktig för att föra kunskap vidare. Jag kan tycka att Sven Slotter överdriver lite i sitt citat.
En målgrupp till den är boken skulle jag nog säga en målgrupp som är ute efter svåra böcker, eller hur jag ska uttrycka mig. Vi kan ju förstå det vi läser i boken men frågan är om bokens budskap har nått ut till oss. Jag kan tyvärr inte komma på vad boken skulle kunna ha för budskap. Jag vet inte om det är för att boken redan är svår läst så det är blir ännu svårare att läsa mellan raderna eller om det är för att målgruppens ålder inte är rätt.

Frank Kafka beskriver sällan med hjälp av sina sinnen, han nämner nog aldrig hur det luktar och väldigt sällan hur saker runt om kring ser ut. Man har exempelvisingen större uppfattning om hur staden som han bor i ser ut.
Jag citerar Maria Montazami "det ger en känsla av...kallt" och det får man också, kall och grå verkar staden som Josef K lever i. Och om man lägger märke till att boken kom ut 1925 som var en tuff tid med mycket krig och andra svårigheter. Kanske det inte är så konstigt att man får en känsla av kallt och grått.

Om jag ska sammanfatta mig kort tycker jag boken var dålig och jag skulle inte rekommendera boken för någon annan. Jag vet inte om ni håller med mig om citatet eller om målgrupp och budskap etc.?

Sofia Drackner vp3b

Madame Bovary - Personligt omdöme/budskap

Hej på er! Nu är Madame Bovary utläst och jag vill skriva lite om vad jag tycker om bokens helhet, om den var bra, fängslande, läsvärd osv.  

Av tidigare kommentarer och inlägg verkar en del tycka att författaren Gustave Flaubert skriver lite för detaljerat och beskrivande. Detta är någonting jag verkligen håller med om. Det blir mer negativt än positivt för min läsning. Visst är det bra att beskriva situationer och miljöer men inte till priset att det blir ointressant och utdraget. Det finns ställen i boken där Flaubert tar upp sidor av detaljerad beskrivning av någonting som enligt mig inte ens behövde vara med. I andra böcker kan det komma avbrott i läsningen för att beskriva något som gör att spänningen byggs upp och riktigt fångar läsaren. I Madame Bovary tycker jag det verkar som om beskrivningarna bara finns med för att Flaubert vill beskriva. Han tycker det är viktigt att vi ser det han menar. Det kan hända att andra personer som är mer intresserade av sådana här böcker tycker att hans sätt att skriva på är kanon, men för mig blev det inte så. Flaubert har dock lyckats med sitt mål, han ”varnar” om att han kommer att skriva detaljerat eftersom han vill skildra verkligheten under den tiden. Jag tycker då att han har lyckats och att det är upp till var och en om man väljer att läsa en sådan bok.

Bortsätt från de detaljerade beskrivningarna tycker jag boken var lättläst. Jag tycker att man kan se ett slags mönster genom boken. Det mönstret är att Emma går från att vara sorgsen och bitter till att vara lite lyckligare en period, sedan börjar det om. Jag kan tycka att detta blev lite seg, av de 354 sidorna som boken omfattar förväntade jag mig att det skulle hända mer. Böcker och även filmer brukar ha en stor händelse, något som händer som gör att boken eller filmen blir spännande och intressant. Man vill fortsätta läsa boken eller se på filmen för att veta hur det ska sluta. Jag tycker inte riktigt Madame Bovary har någon sådan händelse, det är istället många småsaker som händer. Efter halva boken då fortfarande inget stort hänt känner jag att mitt intresse och nyfikenhet på att läsa vidare inte finnas kvar, Emmas perioder av lycka och sorg är för mig inte intressant nog. Jag blir mest sorgen och deppig av boken. Slutet går inte ens att jämföra med resten av boken, det var katastrofalt dåligt! Är jag ensam om att tycka detta, eller håller ni med? Kom gärna med andra tankar för jag känner som om det är meningen att man ska bli deprimerad efter att man läst boken… 

Mitt omdöme av Madame Bovary är på en 1-10 skala 2. För mig var det alltså ingen roande bok, jag skulle inte välja att läsa den och inte heller att rekommendera den. Jag skulle dock kunna läsa boken om syftet med det till exempel var att lära sig mer om dåtidens förhållanden inom något ämne i skolan. Vad tycker ni? Är den läsvärd?

/Emilia VP3b

Processen av Franz Kafka

Hej! Nu är processen med att bearbeta ”Processen” avslutad! Det här är vad jag har kommit fram till! /Antonia Nv3A

Förloppet i Processen, från häktningen till slutet, sträcker sig över 365 dagar, från K.s trettionde födelsedag, till dagen före nästa födelsedag. K.s motstånd och kämparanda bryts successivt ner och han verkar resignera inför det faktum att systemet är obegripligt och även opåverkbart.

Intrigen är inte logisk eller sammanhängande vilket kan bero på att boken inte var färdig vid Kafkas död och att man senare satt ihop kapitlen i den ordning man trodde att det var tänkt. Bokens drömlika, eller snarare mardrömslika handling hade kanske flutit på bättre om författaren hade hunnit färdigställa sitt verk. Var det tänkt att det skulle vara så obegripligt? I vissa stycken finns det luckor som gör innehållet ännu mer svårbegripligt. Avsaknaden av sammanhang, logik och en röd tråd förstärker känslan av att verket var ofullbordat och inte redo för publicering. Vissa kapitel är inte färdigskrivna vilket ger mig som läsare en än mer osammanhängande berättelse.

Handlingen känns inte verklighetstrogen och det gjorde den nog knappast heller när Processen kom ut 1925. Det är en surrealistisk handling där det inte framgår vad K är anklagad för. Är tanken med boken att illustrera ”systemets” rättighet att utan orsak trakassera sina medborgare, så som en katt leker med en fångad mus innan den äter den? Den lilla människan är rättslös och drivs till vansinnets brant, eller till full resignation, av ett nyckfullt, inkonsekvent, inhumant rättssystem!

    

Processen handlar om skuld. Är Josef K. oskyldig eller skyldig och i så fall till vad? Boken ger inget entydigt svar. Det är svårt att utläsa Processens egentliga budskap. Boken har tolkats på en rad olika sätt. Hanna Arendt såg 1944 Processen som en profetia om det judiska folkets öde under nazismen, man blir oskyldigt anklagad och hela förloppet känns som en mörk, oförståelig dröm. En annan interpretation har gjorts av Detlef Kremer 1990 som presenterade sin teori som att texten handlar om själva skrivandet av boken. Kafka själv beskrev ofta sitt författande som tortyr och självplågeri som han ändå kände lust för. En masochistisk läggning kan jag tycka.

Det helvete som Kafka skildrar kan också anspela på hans eget liv som inte var okomplicerat. Kanske är drivkraften i att analysera och tolka detta ofullbordade verk just den att det är ofullbordat? Författaren är död, han ville dessutom inte publicera detta verk, alla har därför rätt till sin egen tolkning och ingen kan korrigera den. Kafka lämnade själv ingen egen förklaring efter sig.

Kafka har ett märkligt sätt att gestalta kvinnor och de framställs endast i underlägsna positioner. Kvinnorna/flickorna i boken beskrivs huvudsakligen som ”lösaktiga” enligt den tidens normer, de går ut med okända män eller bjuder in till sexuella närmanden, vilket var oerhört omoraliskt då. ”Bara den här månaden har jag två gånger sett henne på avlägset liggande gator med olika herrar”, säger fru Grubach om fröken Bürstner. Kvinnorna ger även ett enfaldigt intryck, så som flickorna hos målaren, eller är beräknande, som Leni. Även Elsa, hans förstnämnda flickvän, tycks varit en ”fallen kvinna”. I valet mellan att se kvinnan som madonna eller hora tycks han ha fastnat för det senare. Inte vid ett enda tillfälle bemöts kvinnorna på ett jämlikt, naturligt sätt. Kafka hade själv ett komplicerat förhållande till sin fästmö som han var förlovad med två gånger, detta kan ha präglat hans syn på relationerna kvinnor och män emellan.  

På ett byråkratiskt sätt beskriver Kafka prokurist Josef K.s liv som förvandlats från att tidigare ha varit lugnt och tryggt till ett mardrömsliknande scenario där han kastas mellan rättsväsendets ämbetsmän tills han varken vet ut eller in. Däremot tycks alla i hans omgivning veta allt, i synnerhet om hans egen process om vilken han själv är helt ovetande!

Processen riktar sig till läsare som söker en absurd handling om rättsväsendets makt och den enskilda människans utsatthet och underlägsenhet. Det är en bok med många oförklarligheter som ger läsaren utrymme att göra sin egen tolkning. Själva handlingen kan tyckas väldigt tragiskt då K., denna, förmodat, oskyldigt anklagade man, utan motivering, döms till döden och avrättas i ett stenbrott. Det är ingen underhållande och lättsam läsning, även om det påstås att Kafka själv fick sig ett gott skratt när han läste sina verk.     

Processen av Franz Kafka - Personligt omdöme och budskap

Jag tänkte i detta inlägg beskriva min personliga syn på Processen // Caroline NV3B

Detta skönlitterära verk bygger, som namnet antyder, på en brottmålprocess. Angående mitt intresse för juridik anser jag detta verk falla mig i smaken. Visserligen är vårt nutida svenska rättsystem djupt skiljaktigt från det rättsystem vilket Kafka väljer att avspegla, ändå anser jag denna berättelse intresseväckande och kunskapsgivande då den skildrar hur en annan tid en gång upplevde sitt rättssamhälle, i detta fall med häktning utan vidare förklaringar till varför, vaktare som blir pryglade trots feltolkningar och därmed trots oskuld, men även advokaten som ej får närvara vid rättegångsförfarandet. Alla dessa händelser vad gäller brottmålsprocessen accepteras inte i vårt land, men det Kafka skildrar bidrar till att man blir övertygad om att det såg ut så som han faktiskt beskriver, vilket naturligtvis är en bedrövelse. Emellertid är det viktigt att vi tillförs denna kunskap för att själva lättare upptäcka brister i ett rättssystem.

I början av sitt verk skriver Kafka, med en viss sarkasm som efter hand inses, ”K. levde ju ändå i en rättsstat, överallt härskade fred, inga lagar var upphävda, vem vågade överfalla honom i hans bostad?” (s. 14). Han beskriver sedan skickligt denna process fortlöpande genom olika karaktärer, miljöer och konversationer, vilket ger en verklig insyn i denna tids och detta lands rättsystem. Det är också Kafkas författarkonsts förtjänst att denna berättelse skildras så väl att man som läsare får chansen att förstå precis hur detta system var uppbyggt. Med dessa ord vill jag påstå att Processen är ett verk jag beundrar, både vad gäller formalia men också med det sätt Kafka väljer att skriva på för att få sin omgivning att förstå det han upplever som något ofattbart.

     

Att boken är läsvärd anser jag i hög grad då denna ger en skarp upplysning om det bristande rättssamhälle vilket Kafka försöker beskriva, och som man också kan sluta sig till att han själv levde i. Denna beskrivning inbjuder till ett verkligt och ett viktigt uppvaknande då man kan ana att det idag på vissa platser i världen, 86 år efter att Processen tryckts, går till på ett liknande sätt inom rättsväsendet. På flertalet sidor påpekar så Kafka det usla rättssamhället med dess rättslöshet: ”…han var verkligen angelägen om att befria vaktarna; när han nu än en gång hade tagit itu med att bekämpa ruttenheten i detta rättsväsen…” (s. 97) eller ”…detta rättsväsen var lika vidrigt till det inre som till det yttre.” (s. 67). Då man erfarit dessa citat vilka vrålar uselt rättsväsende, samt helheten utav Processen, får man anledning att på allvar uppskatta vår genomtänkta rättssäkerhet.

      

För att sedan övergå till målgruppen, anser jag denna delvis vara allmänheten. Kafka ville under sin livstid öppna upp ögonen för denna grupp av människor och påvisa hur genomskinligt detta system i realiteten var, han ville påvisa rättslösheten. Kafka ville också bevisa att dessa höga ämbetsmän vilka befann sig inom rättsväsendet inte alltid var så fagra människor som de ansågs vara. Han skriver; ”Visserligen är det också möjligt, att man i förhoppningen om några större mutor kommer att skenbart fortsätta rättegången…” (s. 62). Detta bevisar att hade man bara rätt medel till hands kunde systemet fungera riktigt bra, för just denna individ med rätt medel så att säga. Allmänheten ensam utgör dock inte målgruppen. Jag tror mig nämligen förstå att det är kanslipresidenter, rannsakningsdomare och likvärdiga inom denna sektor vilka han också vill ägna detta verk då det är dessa som har en verklig påverkan på det rådande rättssystemet. Dock låter Kafka målaren Titorelli, en man som även han tillhör domstolen, meddela K. att ”Allting hör ju till domstolen” (s. 158) och därmed skulle också Kafka rikta sig till hela befolkningen.    

Något jag beundrar med Kafkas sätt att skriva är att han genom hela verket använder sig utav tredje person, han skriver ”På gatan tog han den första droska” istället för ”På gatan tog jag den första droska”. Av någon anledning har jag alltid tyckt om när författare väljer att skildra ett verk på detta sätt, genom tredje person, och något också jag försöker tillämpa då jag skriver berättelser. För mig gör det verket mer levande och trovärdigt.

Sedan kan man också börja fundera i de banor, om Kafka endast skildrar det rättssamhälle han vid denna tid levde i? Detta anser jag inte vara helt självklart då Kafka har särskilda likheter med Josef K. Huvudkaraktärens efternamn, som han inte någon gång väljer att nämna, kan liknas vid Franz eget efternamn, Kafka. Men detta är endast funderingar och inget jag påstår att det ska ligga sanning i.

Emmas villfarelse

I det här inlägget tänkte jag gå in på hur Emma har gått från att vara den glada tjejen som gifte sig med en läkare till att sträva efter den ena affären till den andra och bara leva i misär och olycklighet.

Som man tidigt fick läsa i boken så blev hon utbildad i ett kloster, där hon ursprungligen stortrivdes men drog sig mer och mer åt okonventionella sätt som inte uppskattades i den spirituella miljön som klostret gav. Därefter så skötte hon mest om sin far och fick inte mycket möjlighet att faktiskt leva sitt eget liv, hon börjar drömma om kärleken och läser romaner där hon kan drömma sig bort och låtsas att hon har allt det där som alltid saknat.

Allt det tror hon sig finna hos Charles, en ung läkare som verkar ha allting, utom en kvinna. Men där märker hon snabbt att äktenskapet inte gav allt som hon ville ha, och drar sig tillbaka lite. Hon vill resa, leva livet och se världen, men det vågar hon inte berätta för Charles som hon glider allt längre ifrån. Hon träffar en ung främmande man på en bal, som hon faller för och genast börjar hysa starka känslor för. Men mannen är borta dagen efter och hon ser honom aldrig mer. Minnet av den kvällen, den stunden som de egentligen inte hade håller hon hårt i, det hjälper henne igenom dagarna som går. Allt eftersom hon känner sig ensammare och ensammare försöker hon antagonisera Charles för sitt lidande, även fast hon till stor del har sig själv att skylla för att hon inte gör något åt sin situation så blir det lättare för henne om hon kan försöka se sig själv som ett offer.

Senare blir Emmas hälsa sämre och paret Bovary beslutar sig för att flytta till en annan stad, där Emma träffar Léon, en berest yngre man som delar hennes intresse för romaner, en man som hon kan tillsammans med drömma sig bort till ett liv med spänning, där hon inte är fast med samma make som tycker sig ha allting i livet.
Emma och Léon kommer allt närmre varandra, men utan att de erkänner det för varann. Léon flyttar till Paris, och än en gång blir Emma kvar med inget mer än ett minne att försöka livnära sina drömmar på.

Emma under hela boken verkar lusta efter att få leva sitt eget liv, samtidigt som hon sitter instängd på ett eller annat sätt och istället läser om olika fantastiska äventyr och drömmer sig bort till ett liv där hon får uppleva alla sina vildaste fantasier. Det ena spär på det andra och hon blir mer och mer olycklig eftersom hon inte får chansen att resa och se Paris som hon alltid drömt om, och samtidigt bara längtar efter mer som hon inser att hon har missat. Hur allting utspelar sig och hänger ihop gör Emma till en väldigt trovärdig karaktär allt eftersom boken fortlöper. Så som Emmas berättelse slutar känns väldigt verkligt eftersom karaktären byggts upp från grunden så att man verkligen lär känna alla hennes aspekter och kan faktiskt förstå hur hon kan göra som hon gör.

Och nu när jag skrivit hela det här inlägget inser jag att det är tänkt att jag ska skriva om ett helt annat ämne den här veckan... Men nu har jag faktiskt skrivit detta så det är väl lika bra att publicera inlägget

/Fabian Jonsson Nv3a

Miljöskildringar i boken Madame Bovary

Nästan alltid när en ny miljö beskrivs i Madame Bovary så är det en väldigt genomgående beskrivning ofta på flera rader. Gustave Flaubert använder sig av dessa beskrivningar för att få in läsaren i stämningen personerna i just den scenen upplever. Ofta är det bara småsaker som egentligen inte har någon egentlig innebörd för handlingen som beskrivs så detaljrikt att man nästan kan se det framför sig. Ett praktexempel på just detta är när Emma och Léon går till barnmorskan som sköter om Emmas barn: ”Snabbt och kyligt rann vattnet förbi, de tunna grässtråna böjde sig ned, fördes med av strömmen, böjde sina gröna lockar i det klara vattnet. Någon insekt klev på lätta fötter fram över ett vasstrå eller slog sig ned på ett näckrosblad. Lätta bubblor frigjorde sig från böljorna, genomsyrades av solstrålarna, brast och följdes av andra; de gamla torra pilarna speglades med sin grånade bark i vattnet, men över låg ängen tom.” 

På ett sätt är det riktigt härligt med så ”fylliga” beskrivningar av naturen men å andra sidan så kan det lätt bli lite för mycket. Ibland känns det mer som att alla dessa grundliga förklaringar gör så att man inte kommer någon stans i själva handlingen, som att han vill fylla ut en ganska knaper story med överdrivet mycket onödig beskrivning av irrelevanta saker. Kanske är jag lite för petig när jag förväntar mig att det ska ha hänt något faktiskt intressant i handlingen efter 150 sidor…

/Alexander Anderson Nv3a

Miljö och annat

Emma Möller
Franz Kafka använder sig mycket utav rummet när han skriver. Tiden som förflutit i boken är nästan aldrig uppenbar men rummet är alltid klart. Det mest intressanta rummet jag stött på i boken är den lilla skräpkammaren där vakterna blir pryglade i kapitel 5. Det beskrivs med stor detaljrikedom som hur bläckflaskor och smutsen. Det beskrivs även utförlig hur unket det är i rummet som han träffar rannsakningsdomaren eller hur instängt det är uppe på vinden i samma hus.

Det är förövrigt ett centralt begrepp använt för att degradera någon i boken att den är smutsig.  På grund av att han inte har en balans mellan tid och rum blir boken fruktansvärt svårläst.  Det är för mycket rumsadverbila och för lite tidsadverbila i texten. Men det kan ju varit medvetet för att göra boken mer skruvad.

Jag tycker det tydlig märks att språket i processen är översatt. Långa delar av boken är svårläs p.g.a tyska och svenska inte har samma språk uppbyggnad. Som jämförelse kan man tänka vad som som händer när man översätter den kända repliken He's  looking att you kid! Han tittar på dig unge. Den svenska översättningen gör betydelsen i vissa fall meningslös. Boken är säkerligen mer läsvärd på tyska än på svenska om man klarar av att se versaler överallt i texten.


Jag vet att några har i tidigare inlägg och kommentarer tagit upp att Josef beter sig självdestruktivt på av stress. Jag har ännu inte sett den stress som nämns. När han lägger an på sköterska Leni ser jag det som ett tydligt val dessutom är hon inte ovillig och verkar tycka om honom. Däremot beter sig farbroder som ett fån efteråt men han är mycket underlig ända från hans intåg i K.s arbetsrum.

Processen - handling och språk

Processen handlar om Josef K. som blir häktad hemma i sin bostad på sin 30 års dag, utan att varken veta varför eller för vad han blir häktad för. Han får efter häktningen genomgå en lång process för att veta varför han har blivit häktad. Man får följa Josef K. genom processen och följa hans tankar och handlingar. Boken utspelar sig i en stad som vi varken vet vad den heter eller var den ligger, detta spelar dock inte så stor roll då det inte är ett jättecentralt tema i boken och spelar heller ingen större roll för handlingen.

Texten är publicerad 1925, en tid då Europa var en orolig plats mellan två världskrig, öppenhet och demokrati var inte som det är nu för tiden. Byråkratin och människans möjlighet att påverka var liten. Detta kanske också har en stor betydelse för varför Kafka skrev som han skrev. Kafka var en författare, som skrev absurda och surrealistiska texter om personer som råkade ut för helt till synes oförklarliga saker av en okänd anledning. Josef K blir arresterad utan att få veta för vilket brott. Men det mesta han skrivit är satir, så det finns en hel del samhällskritik som man kan läsa fram mellan raderna. Eftersom Kafka var jude tror jag att han beskrev hur judarna blev behandlade under andra världskriget och på så sätt skildrade hur människor dömdes oskyldiga. Även fast han inte skriver varför K. blev häktad, kanske det kan finnas en baktanke med att han blev häktad utan anledning och att den bakomvarande anledningen till att han inte berättar det är för att han egentligen skildrar hur det är att vara jude och att bli dömd för nått som man inte vet vad det är och inte varför man blir dömd. Man kan även märka det då Josef kommer in i en ångestsituation och det kan man dra slutsatser om att det var människor som faller från tryggheten och sedan hamnar i förintelsen och skammen.

Jag själv upplever boken ganska så seg att läsa och även fast man blir nyfiken på vad som kommer att hända K. så får inte jag någon direkt läslust när jag ska sätta igång att läsa boken. Jag får nästan tvinga mig själv att läsa några sidor i taget. Jag tror mycket att det beror på att Kafka använder sig av förhållandevis ganska långa meningar och även fast han har ett ganska simpelt språk känns det ändå lite knackigt att läsa det då han uttrycker sig på ett mer gammalmodigt sätt än vad man kanske är van att läsa.

Emelie Nilsson
TE3B

Madame Bovary, språk

Gustave Flaubert beskriver väldigt mycket i romanen Madame Bovary och det händer ofta att det är meningar efter meningar med bara beskrivelser. Han sätt att skriva på känns inte så särskilt gammal med tanke på hur längesedan det var som boken skrevs, ibland tror man istället att det nutid. Han är mycket duktig på att beskriva och i vissa fall kan det börja bli tråkigt medan man i andra fall känner man att man verkligen är där! Själv gillar jag beskrivningar och tycker att han gör det på ett mycket smidigt sätt. Jag tycker att det allra flesta beskrivningar var i början utav boken, då man verkligen skulle få reda på hur allt var och såg ut och hur karaktärernas känslor var. Ett exempel på när han beskriver mycket och det därför blir en ganska lång mening är på sidan 115 ”Emma surade inte som förr, när han ville att de skulle göra en promenad i trädgården; allt vad han föreslog gick hon med på utan att riktigt veta vilken vilja hon utan protester underkastade sig – och Léon fick bevittna hur mannen med händerna knäppta över magen, fötterna på spiselgallret, kinderna röda av mättnad och ögonen fuktiga av lycka smälte middagen framför brasan medan barnet kravlade kring på sin fäll och den slanka hustrun smög fram till fåtöljen för att ge sin make en kyss på pannan.” Här får man en lång beskrivning och man fårstår därför bättre händelsen och situationen, meningen blir dock väldigt lång men eftersom den innehåller mycket gör det ingenting.

   Falubert måste varit en mycket fundersam man som gärna ville beskriva saker så mycket som möjlig. Han verkade se väldigt många saker som han sedan kunde beskriva bra och det ledde till att boken Madame Bovary blivit så berömd. Romanen är skriven då naturalismen satte igång och man märker det på hans sätt att framföra karaktärerna och ge oss en bild utav den verkliga verkigheten. Det är mängder med beskrivningar i boken och formuleringar som gör allting så trovärdigt. Boken är helt enkel lite annorlunda än vad man tidigare läst och även det gör boken ännu mer intressant!

/Stina Nv3a

Lite handlingar och miljösynpunkter till Processen / Sofia Lans NV3B

Det som man kan få reda på om miljön är att herr K. levet i en stadsmiljö. man får aldrig reda på vad staden heter men det spelar inte så stor roll. Det man kan få reda på om staden är att staden framställs som en sedvanlig europeisk storstad och författaren som skrev boken avsåg troligen att beskriva den moderna tidsepoken han levde under.

Eftersom denna roman är över 70 år gammal framstår miljöerna en aning otidsenliga. T.ex. så märker man att boken är ganska gammal för att all arbete på banken sker manuellt och alla handlingar i banken finns i pärmar och i pappersark. Det som jag mer la märke till som gör att boken är gammal är att, i dagens samhälle har inte våra domstolstjänstemän svarta rockar eller långa helskägg.

Den största handlingen i boken är när Josef K. blir häktad. man får följa detta genom hela boken, hur han ska bevisa att han är oskyldig och att han ska få reda på varför han är häktad. Det som jag tror man reagerar mest på är när männen kom in i herr k. sovrum helt plötslig och berättade att han va häktad.
Herr K. " vem är ni?" männen svarade "ni ringde!"

En till stor händelse är när herr K. går in i fröken Búrstner rum och berättar att hennes rum blev lite uppochned vänt och hur det blev så. sedan berättade han även att han hade blivit häktad men att han inte visste varför. men det som jag reagerade mest på under denna scenen var när herr K. sprang fram till fröken Búrstner och kysste henne på munnen och sedan sprang han in på sitt rum utan att säga något.

Den sista händelsen som jag reagerade mycket på var när herr K. hade blivit skyldig till häktningen och två män kom och hämtade honom hemma och släpade honom till ett stenbrott och klädde av honom på överkroppen och placerade honom på marken framför en sten och männen tog fram en lång slaktarkniv!

Processen

Jag har läst boken processen. Den handlar om Josef K. som blir häktad, på sin egen 30-års dag, i sitt hem utan att veta varför eller för vad. Han går därefter genom en lång process för att försöka förstå varför han har blivit häktad.

I det andra kapitlet beskriver Franz Kafka hur Josef K. ska försöka hitta till rättegången.  När K väl kommit till rättegångssalen ser han hur folket i salen står uppdelat. På ena sidan av salen står folk som är sämre klädde medan de som är fint klädda står på andra sidan.

När K kommit in i salen blir förhörd av rannsakningsdomaren. Josef K håller sedan ett långt tal om hur han har blivit häktad utan att fått veta varför. ”- Tidigt på morgonen blev jag överfallen i min säng, kanske hade man – att döma av vad rannsakningsdomaren har anfört, är det inte uteslutet – order att häkta någon målare, som är lika oskyldig som jag, men man valde mig…” 

Det folket med sämre kläder applåderar åt allt K säger medan de fint klädda är mycket tystlåtna.

K blir avbruten i sitt tal av ett skrik i salens bortre ände, men folkmassan släpper inte igenom K när han försöker springa dit. K ser då att alla människor salen, på båda sidorna, har olika guldbeteckningar i olika storlek och färg på kragen, då förstår han att alla egentligen hör samman.

Här ser man hur illa Josef K blir behandlad. Organisationen i salen får K att tro att han har delar av folket på sin sida genom att de har delat upp sig, ena halvan applåderar, till och med jublar åt allt K berättar. Den andra halvan är helt tyst. Egentligen är ingen på Josef Ks sida han är helt ensam, det finns inga utomstående vittnen som kan stå upp till hans försvar. Han är den enda personen i hela salen som inte har någon koppling till domstolen.

 Jag tycker hela boken utspelar sig i en påfrestande miljö som är jobbig att läsa om, samt att Josef K inte fram kommer till någon förklaring om varför han är häktad, gör att boken blir ganska trögläst och seg. 

Therese Nilsson VP3B

Madame Bovary av Gustave Flaubert

I det här inlägget tänker jag berätta om en händelse i boken som gör mig arg och irriterad.

Som tidigare nämnt i den här bloggen har Emma och Charles inte den bästa relationen. Emma trivs inte med sitt äktenskap och mår därför väldigt dåligt. Vid ett tillfälle i boken (sida 119 och framåt) beslutar Emma sig för att gå till prästen i området, han kanske kan hela henne från hennes lidande. Händelsen hos prästen börjar med att prästen frågar Emma hur det står till med henne. Emma svarar ”Dåligt, jag lider”. Enligt mig borde då prästen fråga Emma varför hon lider och lyssna på vad hon har att säga. Istället säger han att han också lider och frågar om hon inte får något stärkande av sin man. Emma svara ”Det är inte jordiska läkemedel jag behöver”. Förstår inte prästen efter den frasen att hon vill ha hjälp av honom eller ignorerar han henne bara, för det fortsätter med att han kollar på annat och får syn på ungarna i kyrkan som busar. Han säger till dem att sluta och fortsätter därefter att prata med Emma om ungarna. Prästen övergår till att prata om Charles ”..er make är kropparnas läkare medan jag ger lindring åt själen!”. Här står det att Emma då såg bönfallande på Prästen och sa ”Ja… ni ger bot åt alla som lider nöd”. Prästen börjar då skryta om allt han får göra. Här blir jag riktigt arg på prästen, är han trög?! Det är väl uppenbart vad Emma vill få fram med det här samtalet och ser han det inte på henne. Än är det inte slut, prästen fortsätter att prata om att han tycker synd om bönderna och Emma svarar att det finns fler det är synd om. Prästen tar då upp fler exempel på människor det är synd om. Emma stryker sig om pannan och suckar ”Gode Gud! Gode Gud!” Prästen tror att Emma håller på att svimma och går närmare henne. Som jag tolkar Emmas suck är det för att hon menar att det är henne det är synd om, men prästen fattar inte det. Tillsist frågar han ”Ni hade visst något på hjärtat? Hur var det nu?”. Emma svarar ”Å, det var ingenting, ingenting alls…”. Här kan man fråga sig varför Emma inte sa vad hon ville, men jag kan förstå henne. Om man försökt få fram något jätte länge och bara blir avbruten hela tiden blir man irriterad, och om personen som avbryter sedan frågar vad det var man ville orkar man inte berätta. Prästen sa därefter ”Ja då så, då får madame Bovary ursäkta” så gick han in i kyrkan. Stackars Emma! Hon som ville få hjälp, men istället fick det henne att må ännu sämre.

Blir inte ni också irriterade på prästen att han inte förstår?

//Elina Gideonsson VP3b

Madame Bovary, handlingen

Madame Bovary handlar, så här långt, om ett nygift par som från början möttes i Tostes, en liten stad nära Rouen i norra Frankrike. Läkaren Charles stöter på dottern Emma vid ett sjukhusbesök hos hennes fader. Efter giftermålet flyttar hon in i hans hus som ligger relativt öde där hon senare kommer att trivas allt mindre i, här förekommer flera miljöskildringar. Det beskrivs ofta vackra miljöer men för det mesta är de ganska enkla och torra. Emma är sugen på storstaden, eller i alla fall på staden. Hon blir allt tröttare på landet och saknar det spänningsfyllda livet som storstäder ofta utgör. Paret kommer längre och längre ifrån varandra och i stället för att sätta igång och lära känna varandra på djupet gör de raka motsatsen. Boken beskriver oftast om hur Charles arbete fungerar och hur han har det där. Det allra största huvudtemat skulle jag vilja påstå är hur ett par lever tillsammans och hur olika situationer i en relation kan se ut och hur den kan utvecklas med tiden. Man får reda på mycket om vad både Charles och Emma tycker om livet och om relationen men man känner att man ändå aldrig förstår hur de har hamnat där. Det förekommer många beskrivningar om hur det är på landet och hur Emma ser på den saken. Hon klagar och tycker ofta lite synd om sig själv och verkar inte alls känna sympati till sin man som verkar trivas ganska bra. Hon vill bort ifrån den tråkiga, deppiga, tysta byn som Tostes verkar vara, åtminstone för henne. På sidan 50 ger det ett exempel på när man förstår hennes situation lite bättre. ”När hon satt vid pianot, blev han mer imponerad ju snabbare hennes fingrar löpte, och hon slog an tangenterna så hårt hon kunde och lät utan avbrott fingrarna svepa fram och tillbaka över klaviaturen. Det gamla pianot skakade och jämrade sig, så att det hördes över hela byn när fönstret stod öppet, och länsmans skrivare, som barhuvad och filtskodd gick förbi med ett papper i handen, stannade mitt på landsvägen för att lyssna” Det kan förmodligen bli väldigt irriterande att bo i en liten by där man inte kan ha saker för sig själv och framförallt om man inte känner sig bekväm med det eller trivs med det. Att Emma inte alls verkar trivas i Tostes är ju därför inte så konstigt, beskrivningen visar verkligen hur liten och kompakt byn verkar vara. Helt enkel en lugn och liten by där alla förmodligen känner till alla och där till och med ett piano hörs över ett större område när fönstret står öppet.

    Charles ger därför med sig, eftersom han tror att Emma blivit sjuk av luften och flyttar till Yonville-l’Abbaye som ligger tre mil från Rouen och är en ganska stillsam stad. I Yonville kommer Emma sedan att föda deras barn, en dotter. En scen där man verkligen ser kontraster mellan samhället idag och då är på sidan 98, där Emma beskriver hur hon önskade att barnet skulle vara en pojke. ”Hon skulle döpa honom till Georges. Tanken på att bli mor till en varelse av mankön fyllde henne med förhoppningar om att få ersättning för all livets maktlöshet. En man är åtminstone fri; han kan ge sig hän åt sida lidelser, han kan resa, övervinna alla hinder, smaka på all världens lycka. Men en kvinna är ständigt omgiven av hinder. Kvinnan är samtidigt passiv och böjlig, hon har kroppens svaghet och lagarna emot sig.” Här ser man verkligen en samhällsskildring, där man också förstår hur kvinnorna var behandlade förr. Anledningen till varför hon ville ha en pojke istället för flicka var för att män har bättre förutsättningar. Idag känns det som en ganska konstig åsikt men på den tiden var det annorlunda och man har ju i alla tider velat ha makt och då gav en pojke mer makt än vad en flicka gjorde. Här ser man en tydlig kontrast mellan då och nu.

   Jag tycker att de största centrala teman är om Charles arbete, det står ofta om hur han arbetar och hur han har det efter osv., och om Emmas känslor, det beskrivs väldigt mycket om hur hon mår och känner. Boken handlar helt enkelt ett par som lever tillsammans varav en verkar vara mer lycklig än den andra.

Låt höra er syn på handlingen.

Nästa gång skriver jag om språket.

/Stina Nv3a