I det här inlägget tänker jag berätta om en händelse i boken som gör mig arg och irriterad.
Som tidigare nämnt i den här bloggen har Emma och Charles inte den bästa relationen. Emma trivs inte med sitt äktenskap och mår därför väldigt dåligt. Vid ett tillfälle i boken (sida 119 och framåt) beslutar Emma sig för att gå till prästen i området, han kanske kan hela henne från hennes lidande. Händelsen hos prästen börjar med att prästen frågar Emma hur det står till med henne. Emma svarar ”Dåligt, jag lider”. Enligt mig borde då prästen fråga Emma varför hon lider och lyssna på vad hon har att säga. Istället säger han att han också lider och frågar om hon inte får något stärkande av sin man. Emma svara ”Det är inte jordiska läkemedel jag behöver”. Förstår inte prästen efter den frasen att hon vill ha hjälp av honom eller ignorerar han henne bara, för det fortsätter med att han kollar på annat och får syn på ungarna i kyrkan som busar. Han säger till dem att sluta och fortsätter därefter att prata med Emma om ungarna. Prästen övergår till att prata om Charles ”..er make är kropparnas läkare medan jag ger lindring åt själen!”. Här står det att Emma då såg bönfallande på Prästen och sa ”Ja… ni ger bot åt alla som lider nöd”. Prästen börjar då skryta om allt han får göra. Här blir jag riktigt arg på prästen, är han trög?! Det är väl uppenbart vad Emma vill få fram med det här samtalet och ser han det inte på henne. Än är det inte slut, prästen fortsätter att prata om att han tycker synd om bönderna och Emma svarar att det finns fler det är synd om. Prästen tar då upp fler exempel på människor det är synd om. Emma stryker sig om pannan och suckar ”Gode Gud! Gode Gud!” Prästen tror att Emma håller på att svimma och går närmare henne. Som jag tolkar Emmas suck är det för att hon menar att det är henne det är synd om, men prästen fattar inte det. Tillsist frågar han ”Ni hade visst något på hjärtat? Hur var det nu?”. Emma svarar ”Å, det var ingenting, ingenting alls…”. Här kan man fråga sig varför Emma inte sa vad hon ville, men jag kan förstå henne. Om man försökt få fram något jätte länge och bara blir avbruten hela tiden blir man irriterad, och om personen som avbryter sedan frågar vad det var man ville orkar man inte berätta. Prästen sa därefter ”Ja då så, då får madame Bovary ursäkta” så gick han in i kyrkan. Stackars Emma! Hon som ville få hjälp, men istället fick det henne att må ännu sämre.
Blir inte ni också irriterade på prästen att han inte förstår?
//Elina Gideonsson VP3b
Jag förstår att du blev irriterad när du läste denna del av boken, jag kände precis samma sak!
SvaraRaderaBorde inte en präst vara en man med en god förmåga att tala med människor om deras problem och vara till hjälp? Den här prästen verkar inte ha detta som sin starka sida... Antingen är han, som du säger, trög och förstår inte att hon verkligen behöver hans hjälp. Eller också vill han inte höra, för att han helt enkelt inte orkar lyssna på problem för tillfället.
Hur som helst tycker jag att Emma knappast kan vara tydligare än hon redan är med att visa honom att hon har något som hon verkligen behöver tala om. Jag tycker inte att anledningen till att hon aldig får någon hjälp ligger hos henne, utan helt hos honom. Visst kunde hon nämnt vad hon hade på hjärtat när han tillslut frågade henne, men precis som du säger Elina, så orkar man sällan ta upp något för femtionde gången, när de tidigare fyrtionio inte ledit någonstans... Jag hade nog gett upp precis som Emma gjorde. Prästen verkar tyvärr ändå inte vara intresserad av att hjälpa.
/Linnéa VP3b
Vilken lättnad att läsa det du skrev Elina! Jag blir också irreterad på prästens beteende, han verkar både trög och självisk..och som du skriver Linnéa så borde väl en präst vara en osjälvisk och hjälpsam person. Jag tycker att Emma var stark som stod kvar och ändå försökte prata, en annan hade kanske gett upp efter första "dissen". I mitt tycke verkade prästen förstå vad hon ville men valde att spela oförstående och trög, detta gör mig arg!
SvaraRadera/Emilia Vp3b
Mötet är prästen är nog ett av de roligare inslagen i denna överlag ganska dystra bok. Som ni redan nämnt har han nog inte riktigt alla hästar hemma. Antingen det, eller så gör han ett otroligt bra jobb med att ge henne migrän.
SvaraRaderaHan gör de mest knepiga kopplingar för att få ihop det hon säger till något relativt vettigt utan att tolka det så som hon menar. Särskilt härliga är kommentarerna:
- "Jag lider"
- "Det gör sannerligen jag också"
och:
- "Men kyrkoherden glömmer då dem", sade Emma med en darrning i mungipan, "som visserligen har bröd men som inte..."
- "...inte har bränsle för vintern", sa prästen.
för att inte glömma:
- "Gode Gud! Gode Gud!"
- "Mår ni inte riktigt bra?" "Matsmältningsbesvär, kan jag tänka?"
För mig var det Emmas dialog med prästen som gav ett litet skratt och lusten att läsa vidare en bit. Det verkar dock som att ni andra reagerat lite annorlunda.
//Anton NV3A
Måste hålla med Anton här. För även om prästen beter sig dumt och får en att tro att han är en väldigt självupptagen person så det roligaste stycket i boken hitintills. Ett stycke i boken som inte bara präglas av Emmas deprimerade tankebanor utan lite humor. Visst så borde prästen hjälpt henne men man kan inte annat än att roas av hur prästen tänker när han svarar "Mår ni inte riktigt bra?" "Matsmältningsbesvär, kan jag tänka?" när Emma i ren frustration ropar "Gode Gud!".
SvaraRaderaMen Emma och prästen har något gemensamt, de verkar vara lika barnsligt självupptagna båda två, det kanske därför de inte klarar av att ha en konversation med varandra.
// Charlotte TE3A