Emmas villfarelse

I det här inlägget tänkte jag gå in på hur Emma har gått från att vara den glada tjejen som gifte sig med en läkare till att sträva efter den ena affären till den andra och bara leva i misär och olycklighet.

Som man tidigt fick läsa i boken så blev hon utbildad i ett kloster, där hon ursprungligen stortrivdes men drog sig mer och mer åt okonventionella sätt som inte uppskattades i den spirituella miljön som klostret gav. Därefter så skötte hon mest om sin far och fick inte mycket möjlighet att faktiskt leva sitt eget liv, hon börjar drömma om kärleken och läser romaner där hon kan drömma sig bort och låtsas att hon har allt det där som alltid saknat.

Allt det tror hon sig finna hos Charles, en ung läkare som verkar ha allting, utom en kvinna. Men där märker hon snabbt att äktenskapet inte gav allt som hon ville ha, och drar sig tillbaka lite. Hon vill resa, leva livet och se världen, men det vågar hon inte berätta för Charles som hon glider allt längre ifrån. Hon träffar en ung främmande man på en bal, som hon faller för och genast börjar hysa starka känslor för. Men mannen är borta dagen efter och hon ser honom aldrig mer. Minnet av den kvällen, den stunden som de egentligen inte hade håller hon hårt i, det hjälper henne igenom dagarna som går. Allt eftersom hon känner sig ensammare och ensammare försöker hon antagonisera Charles för sitt lidande, även fast hon till stor del har sig själv att skylla för att hon inte gör något åt sin situation så blir det lättare för henne om hon kan försöka se sig själv som ett offer.

Senare blir Emmas hälsa sämre och paret Bovary beslutar sig för att flytta till en annan stad, där Emma träffar Léon, en berest yngre man som delar hennes intresse för romaner, en man som hon kan tillsammans med drömma sig bort till ett liv med spänning, där hon inte är fast med samma make som tycker sig ha allting i livet.
Emma och Léon kommer allt närmre varandra, men utan att de erkänner det för varann. Léon flyttar till Paris, och än en gång blir Emma kvar med inget mer än ett minne att försöka livnära sina drömmar på.

Emma under hela boken verkar lusta efter att få leva sitt eget liv, samtidigt som hon sitter instängd på ett eller annat sätt och istället läser om olika fantastiska äventyr och drömmer sig bort till ett liv där hon får uppleva alla sina vildaste fantasier. Det ena spär på det andra och hon blir mer och mer olycklig eftersom hon inte får chansen att resa och se Paris som hon alltid drömt om, och samtidigt bara längtar efter mer som hon inser att hon har missat. Hur allting utspelar sig och hänger ihop gör Emma till en väldigt trovärdig karaktär allt eftersom boken fortlöper. Så som Emmas berättelse slutar känns väldigt verkligt eftersom karaktären byggts upp från grunden så att man verkligen lär känna alla hennes aspekter och kan faktiskt förstå hur hon kan göra som hon gör.

Och nu när jag skrivit hela det här inlägget inser jag att det är tänkt att jag ska skriva om ett helt annat ämne den här veckan... Men nu har jag faktiskt skrivit detta så det är väl lika bra att publicera inlägget

/Fabian Jonsson Nv3a