Nästan alltid när en ny miljö beskrivs i Madame Bovary så är det en väldigt genomgående beskrivning ofta på flera rader. Gustave Flaubert använder sig av dessa beskrivningar för att få in läsaren i stämningen personerna i just den scenen upplever. Ofta är det bara småsaker som egentligen inte har någon egentlig innebörd för handlingen som beskrivs så detaljrikt att man nästan kan se det framför sig. Ett praktexempel på just detta är när Emma och Léon går till barnmorskan som sköter om Emmas barn: ”Snabbt och kyligt rann vattnet förbi, de tunna grässtråna böjde sig ned, fördes med av strömmen, böjde sina gröna lockar i det klara vattnet. Någon insekt klev på lätta fötter fram över ett vasstrå eller slog sig ned på ett näckrosblad. Lätta bubblor frigjorde sig från böljorna, genomsyrades av solstrålarna, brast och följdes av andra; de gamla torra pilarna speglades med sin grånade bark i vattnet, men över låg ängen tom.”
På ett sätt är det riktigt härligt med så ”fylliga” beskrivningar av naturen men å andra sidan så kan det lätt bli lite för mycket. Ibland känns det mer som att alla dessa grundliga förklaringar gör så att man inte kommer någon stans i själva handlingen, som att han vill fylla ut en ganska knaper story med överdrivet mycket onödig beskrivning av irrelevanta saker. Kanske är jag lite för petig när jag förväntar mig att det ska ha hänt något faktiskt intressant i handlingen efter 150 sidor…
/Alexander Anderson Nv3a
/Alexander Anderson Nv3a
Jag förstår vad du menar. Rent fysiskt händer det inte så mycket i boken (jag har kommit ca 150 sidor); varken storyn eller dialogerna är något att hänga i julgranen.
SvaraRaderaDet är tack vare alla beskrivningar som berättelsen får liv. Man kan, precis som du säger, nästan se allting framför sig. Det är bara genom dessa som man förstår känslorna som växer inom Emma, vilka jag för övrigt tycker är bokens egentliga handling. Det är inte så mycket vad som faktiskt sker som berör en; det är känslan av att få följa en människa genom livet från insidan (eller vad man nu ska kalla det).
Det skulle dock vara kul om det faktiskt hände något som satte lite fart på boken; det känns som att den inte riktigt börjat på allvar än.
//Anton NV3A
Jag håller verkligen med er killar! Allt från städer till små knappars utseende beskrivs så noggrant och detaljerat att man kan se det framför sig. Utan alla beskrivningar så skulle den här boken vara fattig. Precis som Anton säger: ”Det är tack vare alla beskrivningar som berättelsen får liv”. Det märks tydligt att Flaubert inte har som avsikt att skriva en fartfylld bok där det händer massa spännande saker, han vill bara återge det som faktiskt hände (Ni vet väl om att det är en sanningsbaserad bok?). Och han får oss att förstå karaktärerna genom deras omgivning och tankar, man lär verkligen känna dem så extremt bra. Det händer att jag går runt och tänker ”typiskt Emma” eller ”så där skulle Charles aldrig ha gjort” i vardagssituationer. Det är inte ofta som man får följa en människa så nära inpå livet, relationen mellan läsare och karaktärer blir nästintill intim.
SvaraRaderaSen måste jag hålla med dig Ali, oavsett hur vackert han än beskriver saker så blir det långtråkigt och för mycket! Kanske är det för att vi läser boken i skolsyfte och liksom behöver komma framåt? Ofta orkar man aldrig läsa alla de där beskrivningarna helhjärtat. Allt detta medför, som ni säger, att man får en känsla av att boken aldrig ”kommer igång”… inte ens efter de 236 sidor som jag har läst.
Men om man slappnar av, och verkligen läser, så är hans miljöskildringar och hans språk helt fabulöst! Nedanstående stycke kunde man lika gärna ha hafsat förbi, men läs det långsamt och märk väl hur briljant han återger deras känslor i naturen.
”Rund och purpurröd steg månen upp vid horisonten längst borta där ängen slutade. Snabbt gick den upp mellan popplarnas grenar, där den ibland försvann som bakom en sönderriven svart ridå. Sedan framträdde den i all sin glans på den tomma himlen och spred som tusen stjärnor sitt silversken över floden, som likt en orm med lysande fjäll slingrade sig fram över ängen. Den sken som en jättelik kandelaber, flödande över droppar likt diamanter. Natten svepte sig mjukt omkring dem. Stora skuggor dök upp bland löven. Med slutna ögon andades Emma djupt in den friska brisen. De sade ingenting, de gick helt upp i sina drömmar. En ömhet från gamla dagar fyllde på nytt deras hjärtan, väldig och tyst som floden, mjuk som jasminernas doft, större och vemodigare än de orörliga pilarnas skuggor över gräset. ” s.204 Emma och Rodolphe går på en nattlig promenad.
oj, vad långt det blev! /SOFIA CALLERUD NV3b