Gustave Flaubert beskriver väldigt mycket i romanen Madame Bovary och det händer ofta att det är meningar efter meningar med bara beskrivelser. Han sätt att skriva på känns inte så särskilt gammal med tanke på hur längesedan det var som boken skrevs, ibland tror man istället att det nutid. Han är mycket duktig på att beskriva och i vissa fall kan det börja bli tråkigt medan man i andra fall känner man att man verkligen är där! Själv gillar jag beskrivningar och tycker att han gör det på ett mycket smidigt sätt. Jag tycker att det allra flesta beskrivningar var i början utav boken, då man verkligen skulle få reda på hur allt var och såg ut och hur karaktärernas känslor var. Ett exempel på när han beskriver mycket och det därför blir en ganska lång mening är på sidan 115 ”Emma surade inte som förr, när han ville att de skulle göra en promenad i trädgården; allt vad han föreslog gick hon med på utan att riktigt veta vilken vilja hon utan protester underkastade sig – och Léon fick bevittna hur mannen med händerna knäppta över magen, fötterna på spiselgallret, kinderna röda av mättnad och ögonen fuktiga av lycka smälte middagen framför brasan medan barnet kravlade kring på sin fäll och den slanka hustrun smög fram till fåtöljen för att ge sin make en kyss på pannan.” Här får man en lång beskrivning och man fårstår därför bättre händelsen och situationen, meningen blir dock väldigt lång men eftersom den innehåller mycket gör det ingenting.
Falubert måste varit en mycket fundersam man som gärna ville beskriva saker så mycket som möjlig. Han verkade se väldigt många saker som han sedan kunde beskriva bra och det ledde till att boken Madame Bovary blivit så berömd. Romanen är skriven då naturalismen satte igång och man märker det på hans sätt att framföra karaktärerna och ge oss en bild utav den verkliga verkigheten. Det är mängder med beskrivningar i boken och formuleringar som gör allting så trovärdigt. Boken är helt enkel lite annorlunda än vad man tidigare läst och även det gör boken ännu mer intressant!
/Stina Nv3a
Jag håller med dig om allt du skriver. Naturalismen speglar sig verkligen i sättet Flaubert skriver. Det är mycket ingående beskrivningar, ibland till och med lite äckliga för att de är för ingående. Typ det exemplet du tog, med att han satt framför brasan och svällde typ. Sånt vill man ju inte höra. Jag blir i alla fall inte särskilt lockad att vara den slanka hustrun. Men samtidigt var det ju så det var, han satt ju framför brasan och var lite småfet och nöjd. Så då beskriver Flaubert det så. Jag har ett exempel jag tycker är ganska bra på varför de noggranna beskrivningarna kan bli lite meningslösa: (från sid 174, Emma och Charles är inne hos apotekaren) "Apotekaren var i färd med att skära upp vax, när madame Homais kom ned med Irma i famnen, Napoleon bredvid sig och Athalie på sladden. Hon satte sig på den sammetsklädda bänken vid fönstret, pojken kröp upp på en taburett, och hans syster närmade sig lakritsburken bredvid lilla pappa. Denne hällde vätskor i trattar, korkade till flaskorna, klistrade etiketter och slog in paket. Det var tyst omkring honom, man hörde bara klirret från vikterna mot vågen och apotekarens viskande råd till Justin." Det är ju bara massa tjafs! Det här läser man ju utan att ta in det som står, för det är inget viktigt som har något att göra med huvudpersonernas ärende till butiken. Det är inte ens säkert att någon av huvudpersonerna märker det här. Flaubert skulle för mig lika gärna kunna skrivit "Apotekaren kom in med barnen som satte sig och lekte lite" eller något sånt. Men det är ju det som är grejen med naturalismen och det här sättet att skriva: beskrivningar till den minsta detalj så att man känner att man skulle kunna varit där själv. Det är dock lite påfrestande ibland, det är ju det här som gör boken så lång!
SvaraRaderaDessutom ser jag fram emot de eventuella sexscenerna? Kommer det komma några värre än "han tog henne runt livet"? Mystiken tätnar.
/Sofia S nv3b
Jag håller verkligen med dig med att beskrivningarna i vissa fall kan bli tråkiga, det blir för detaljerat om oviktiga saker. Jag har flera gånger kommit på mig själv med att inte vara närvarande i läsningen. När jag har skummat igenom dessa ointressanta sidor är det i princip endast "onödiga" detaljer och beskrivningar. I vissa stunder är dock beskrivningarna precis det som behövs för att göra boken intressant. Det gäller att hålla en hårfin balans med att varken ha för lite eller för mycket beskrivningar.
SvaraRadera// Emilia Vp3b
Precis som ovanstående kommentar skriver så är det en hårfin balans när det gäller beskrivningar för att hålla en bok intressant, dock tycker jag att Madame Bovary är alldeles ofta över gränsen. När man ibland måste titta tillbaka ett par meningar för att man inte kommer ihåg vad som hänt för att miljöer och känslor är beskrivna så utförligt, så är det för mycket av den varan. Detta gör boken stundtals väldigt tråkig. Ibland kan det vara precis lagom mycket för att man ska behålla intresset, men tyvärr händer detta inte tillräckligt ofta för att man ska fastna och vilja läsa vidare.
SvaraRadera// Charlotte TE3A
Bra sagt allihopa! Ibland tycker jag att boken är helt briljant och beskrivningarna är fenomenala! Men sen märker jag också stundtals att jag inte är helt närvarande, man orkar helt enkel inte med alla detaljer! Ditt exempel, Sofia, var jättebra! Man blir så trött. Ett annat exempel är då lantbruksmötet äger rum. Man vill bara veta vad som händer med Emma och Rodolphe, men Flaubert slutar aldrig att berätta om folkmassan och juryn och allt runtomkring. För att inte tala om apotekaren, han tröttar ut mig! Jag tror att Flaubert vill ha det så här, vi får ta berättelsen för vad den är liksom. Han vill inte skapa spänning, utan bara återge.
SvaraRaderaSå det är nog bara att fortsätta med att jublar över någon vacker miljöbeskrivning för att sekunden efter sucka över missbrukandet av detaljer. /SOFIA CALLERUD NV3b
Ett litet tillägg: Jag gillar hans språk, det har han verkligen lyckats bra med. Känns tidlöst och inte det minsta oaktuellt såhär 2011!
SvaraRadera/Sofia Callerud NV3b