Jag måste nog börja med att säga att ”Madame Bovary” var en av de tråkigare böcker jag har läst. De ständiga beskrivningarna tar allt som oftast död på läsupplevelsen; jag känner att jag ofta slutar koncentrera mig på vad som faktiskt står och istället ögnar igenom dem fram till dess att något relevant för handlingen åter dyker upp. Det känns ofta som att man inte kan ta in alla dessa förklaringar och liknelser, som ofta tar upp mellan femtio till sjuttiofem procent av texten på varje sida. Tycker man att sådant är läsvärt får man säkert ut mycket mer av boken, men den allmänna åsikten här på forumet verkar vara samma som min: det är bara jobbigt.
Handlingen är mycket trovärdig, men boken känns händelselös. Kanske bör man inte döma den så hårt eftersom att boken ändå handlar om en relativt vanlig kvinna som lever ett ganska tråkigt liv. Den handlar ju mest om hennes reaktioner och känslor, och om den hade varit innehållsrikare hade det nog inte gått att beskriva dessa lika trovärdigt, vilket jag tror är vad författaren ville göra. Man förstår varför hon gör som hon gör, även om jag ofta har svårt att förstå alla hennes humörsvängningar och nyckfulla personlighetsförändringar. Ofta blir hon som en helt annan människa över en natt, utan att någonting egentligen har ändrats i hennes omgivning. Jag finner det svårt att hitta förklaringar till dessa svängningar, och det gör boken mindre bra eftersom att jag inte riktigt förstår varför hon plötsligt helt har ändrat sitt sätt att uppträda. Kan det vara så att Flaubert såg kvinnor som ombytliga och speglade detta i sin text?
Baserat på vad jag hört om naturalismen som stil trodde jag att boken skulle vara råare, men det var inget som jag reagerade på alls när jag väl läste den. Allt som allt var boken seg och innehållslös, men med otroligt träffande och välgenomtänkta karaktärer. Att karaktärerna var trovärdiga är i mina ögon det enda som gjorde boken läsbar. Själv skulle jag aldrig läsa om den. Skulle ni?
Anton NV3A
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar