Hej på er! Nu är Madame Bovary utläst och jag vill skriva lite om vad jag tycker om bokens helhet, om den var bra, fängslande, läsvärd osv.
Av tidigare kommentarer och inlägg verkar en del tycka att författaren Gustave Flaubert skriver lite för detaljerat och beskrivande. Detta är någonting jag verkligen håller med om. Det blir mer negativt än positivt för min läsning. Visst är det bra att beskriva situationer och miljöer men inte till priset att det blir ointressant och utdraget. Det finns ställen i boken där Flaubert tar upp sidor av detaljerad beskrivning av någonting som enligt mig inte ens behövde vara med. I andra böcker kan det komma avbrott i läsningen för att beskriva något som gör att spänningen byggs upp och riktigt fångar läsaren. I Madame Bovary tycker jag det verkar som om beskrivningarna bara finns med för att Flaubert vill beskriva. Han tycker det är viktigt att vi ser det han menar. Det kan hända att andra personer som är mer intresserade av sådana här böcker tycker att hans sätt att skriva på är kanon, men för mig blev det inte så. Flaubert har dock lyckats med sitt mål, han ”varnar” om att han kommer att skriva detaljerat eftersom han vill skildra verkligheten under den tiden. Jag tycker då att han har lyckats och att det är upp till var och en om man väljer att läsa en sådan bok.
Bortsätt från de detaljerade beskrivningarna tycker jag boken var lättläst. Jag tycker att man kan se ett slags mönster genom boken. Det mönstret är att Emma går från att vara sorgsen och bitter till att vara lite lyckligare en period, sedan börjar det om. Jag kan tycka att detta blev lite seg, av de 354 sidorna som boken omfattar förväntade jag mig att det skulle hända mer. Böcker och även filmer brukar ha en stor händelse, något som händer som gör att boken eller filmen blir spännande och intressant. Man vill fortsätta läsa boken eller se på filmen för att veta hur det ska sluta. Jag tycker inte riktigt Madame Bovary har någon sådan händelse, det är istället många småsaker som händer. Efter halva boken då fortfarande inget stort hänt känner jag att mitt intresse och nyfikenhet på att läsa vidare inte finnas kvar, Emmas perioder av lycka och sorg är för mig inte intressant nog. Jag blir mest sorgen och deppig av boken. Slutet går inte ens att jämföra med resten av boken, det var katastrofalt dåligt! Är jag ensam om att tycka detta, eller håller ni med? Kom gärna med andra tankar för jag känner som om det är meningen att man ska bli deprimerad efter att man läst boken…
Mitt omdöme av Madame Bovary är på en 1-10 skala 2. För mig var det alltså ingen roande bok, jag skulle inte välja att läsa den och inte heller att rekommendera den. Jag skulle dock kunna läsa boken om syftet med det till exempel var att lära sig mer om dåtidens förhållanden inom något ämne i skolan. Vad tycker ni? Är den läsvärd?
/Emilia VP3b
Jag håller med dig Emilia, boken består av så himla många beskrivningar och visst blir det tråkigt i slutändan! Att det inte händer särskilt mycket och att inga direkta stora händelser sker är även det sant. Emma är en egoistisk fru som inte verkar lägga tid på så många förutom sig själv, att sedan få se hur hon mer och mer faller i bitar gör det ändå lite intressant. Om man inte är mycket för långa beskrivningar, så ska man nog inte, som du säger, ta och läsa Madame Bovary i första taget. Om man däremot är intresserad av andras liv och relationer, om 1800-talet eller om Frankrike kan boken dock vara läsvärd. En av bokens sammanfattningar lyder ”Om, liv, kärlek och död.” vilket stämmer till fullo. Trots denna sorliga berättelse så vill jag ändå påstå att jag tycker om boken, och jag skulle kunna rekommendera den för andra. Det är en annorlunda bok och det gör det lite roligare. Att boken däremot är sorglig förvärrar kanske min slutliga poäng. Jag skulle säga att Madame Bovary skulle få en 4 enligt min åsikt. Den är läsvärd för vissa målgrupper och jag gillar hur Gustave Flaubert öppnar upp boken.
SvaraRadera/Stina Nv3a
Jag tycker som dig Emilia att Gustav Flaubert beskriver alla saker i boken lite för noggrant. Vilket gör att det lätt blir tråkigt att läsa många gånger, men man får en väldigt bra inblick hur det ser ut. Som du säger Stina passar nog boken väldigt bra för sådana personer som är intresserade av 1800-talets relationer, liv och Frankrike, för det är det som den handlar om. Annars kanske man ska välja en annan bok, för risken finns att man tröttnar.
SvaraRaderaJag själv tyckte att boken var väldigt utdragen. Det hände inte så särskilt mycket på det där 354 sidorna, utan livet i boken bara går. Sedan var det mycket depression i boken också, Emma var under största delen nedstämd. Det gör att den inte var så rolig att läsa och man blir tillsist själv väldigt nedstämd. Boken Madame Bovary var därför inget för mig.
Slutet kan man diskutera. Jag håller med Emilia, det var inte ett bra slut. Boken som jag anser var väldigt deprimerande borde ha haft ett bättre slut, ett lyckligt slut. Inte ett slut som får den att bli ännu sorgsnare. Jag som är emot otrohet i ett förhållande tycker att Emma och Charles tillsist skulle ha blivit jätte förälskade i varandra. Att Charles kanske ändrade lite på sig och att Emma inser att hon har det väldigt bra och att det sakta men säkert växer fram en lycka i henne. Fast det slutet ville antagligen inte Gustav Flaubert ha.
Jag tycker jätte synd om Berthe som blir lämnad själv med någon fattig släkting bara för att alla dör. Vad många hon har fått se mista livet. Berthe måste till och med arbeta på ett bomullsspinneri för att kunna försörja sig. Kommer hon att få en bra framtid nu som var Charles största önskan?
//Elina VP3b
Jag kan inte säga annat än att jag håller med er alla tre i nästan allt det ni skriver. Boken är lite väl utdragen på grund av alla de långa beskrivningar som Flaubert gör.
SvaraRaderaSen kan jag också hålla med om att det blir väldigt enformigt som Emilia skriver. I det stora hela handlar boken nästan bara om att Emma mår dåligt och att hon plötsligt börjar må bättre för att hon hittat en älskare. Sedan fortsätter det på detta sätt genom hela boken. Så som Emilia skrev så har inte boken någon större händelse, vilket gjorde att Emilia tappade intresset. Jag kan nog känna lite tvärtom, för när halva boken hade gått ville jag bara fortsätta läsa i förhoppning om att den där stora händelsen skulle komma och att boken skulle få en vändning. Dock blev det aldrig så, vilket för mig var en stor besvikelse! När jag närmade mig de sista sidorna tappade jag förhoppningen om den stora händelsen och hoppades istället på att boken åtminstone skulle få ett bra och lyckligt slut. Slutet var allt annat än lyckligt och det försämrade helt klart bokens betyg. Visst kan det vara roligt när en bok får ett oväntat slut (vilket jag tyckte att den här boken hade), men när boken känts deppig från pärm till pärm hade ett lyckligt slut varit passande enligt mig.
Sammanfattning: Boken kunde haft en större händelse, vändning eller ett bättre slut för att fånga mitt intresse lite bättre. Förövrigt så tyckte jag om boken då den var annorlunda mot andra böcker jag läst.
Linnéa VP3b
Hej hej! Bra reflektioner du har. Jag håller med om en hel del, kul att se vad andra tycker.
SvaraRaderaSpråket och beskrivningarna har jag redan kommenterat i Stinas inlägg, men det är intressant med din syn på handlingen tycker jag! Att det handlar om Emmas känslostormar fram och tillbaka det har väl alla märkt, men jag tyckte nog boken var lite mer intressant än vad du tyckte. Jag ville ändå läsa vidare och se vad som hände, jag tyckte ändå det fanns liksom en röd tråd att följa och något att läsa vidare på. JAg ville till exempel ta reda på om det skulle bli någon kärleksaffär, och det fick jag ju "lön för mödan" att läsa. Dessutom kan jag faktiskt försvara Flauberts översvällande beskrivningar, trots att jag tycker det är jobbigt på sina ställen. Det var nog en extrem stor skillnad från dåtidens litteratur, när Flaubert började med sina extrema beskrivningar av allt fint och allt fult. Han lät liksom inget gå förlorat, han beskriver inte bara de vackra blommorna utan även typ apotekarens snorkråkor (inte riktigt men ni förstår). Det var antagligen inget man gjorde innan naturalismens intågande, och Flaubert var en av de första. Så det tycker jag faktiskt är ganska imponerande. Och beskrivningarna kommer inte heller av sig självt, han måste ju verkligen bestämt sig i huvudet att precis så här ska det se ut vid den floden de ska gå över. Imponerande!
Men en sak håller jag med dig fullständigt om: vilken deppig bok! Mot slutet blev jag deppigare och deppigare och till slut läste jag ut den på rent jävulskap, jag ville blir klar med den så jag slapp den deppiga stämningen! När jag var klar kändes det nästan som att det var jag som hade haft misslyckade kärleksaffärer och blivit självmordsbenägen. Och det kanske inte är den roligaste känslan man kan få efter att ha läst ut en bok. MEd andra ord en väldigt dyster bok, och därför får jag faktiskt hålla med dig om att den får ett lågt betyg. Kan kanske inte sätta ut en siffra på en skala.
Det bra med boken var det jag redan nämnt, sättet han skriver på, intressant att läsa en bok skriven på det sättet. Det allra bästa med boken var att det är en klassiker! Jag närmast svurmar för böcker som är äkta klassiker, och det känns riktigt bra att kunna bocka av Madame Bovary på min läslista.
tack för mig!
//Sofia S NV3b
Glömde skriva det här, får lägga till det:
SvaraRaderaSexscenerna som var skandalösa på tiden boken kom ut var ju inte mycket att hänga i granen. Det enda jag hittade var en luddig beskrivning av hur Emma tar av sig sin klänning. Det skandalösa måste med andra ord ha varit att en kvinna kunde vara så oanständig att hon hade kärleksaffärer vid sidan om äktenskapet. Gud vad värderingar har ändrats! Idag är det ingen som reagerar på sådana detaljer när man läser en bok. Sexscener finns detaljerat beskrivna i vilken kass deckare som helst. Spännande med skillnaden!
/Sofia S NV3b
Sofia, detta är intressant! Man funderar verkligen på hur skandalöst det han skrev var på den tiden. Under nästan hela boken väntade man på det där ”olagliga” och efter ungefär halva boken hade inte mycket mer än blickar och kramar beskrivits. Det är dock inte chockerande, för visst vet man att tider förändras och det var ändå ganska längesedan bokens skrevs och när det handlar om detta, får jag ändå påstå att vi har lärt oss någonting. Skillnaderna mellan då och nu, det är viktigt och det får man inte ta och glömma av! Jag håller även med dig Linnéa, det var ett dåligt slut och inte minst deprimerande! Efter all väntan som man känt under sin läsning, men alla slut är inte lyckliga och det fick vi nog alla känna på i detta fall.
SvaraRadera/Stina Nv3a
Jag håller med er alla till viss del. Boken innehåller för mycket beskrivningar för min smak, den är deprimerande och har en mycket enfaldig handlig. Som jag sagt i ett tidigare inlägg, så tror jag inte att Flaubert hade för avsikt att skapa en spännande story. Han ville nog helt enkelt återge! Precis som Sofia sa, så är jag glad över att ha läst boken, den är läsvärd i och med litteraturepoken som den står för! Jag kan inte undkomma det faktum att jag trots allt finner den spännande och intressant, vi snackar ju om Flaubert liksom!
SvaraRaderaMin tolkning är att Flaubert inte har något större budskap att ge oss. Han berättar allt i objektiv anda, och tar inte alls ställning till morala aspekter. Men jag kanske har fel? Vad tror ni? Fanns det ett medvetet budskap? (Givetvis kan man ändå dra slutsatser och lära sig saker utifrån boken)
De skandalösa sexscenerna kan ju tyckas vara ett skämt. Men precis som ni säger, på den tiden var det nog ganska revolutionerande. Följande stycke kan dock vara aningen ”eldigt” än idag, tycker jag: ”Hon klädde brådskande av sig, slet upp de tunna korsettsnörerna så att det ven som en slingrande snok om höfterna. Barfota smög hon sig bort för att ännu en gång se efter om dörren var stängd, sedan lät hon med en enda rörelse kläderna falla – och blek, ordlös, allvarlig sjönk hon skälvande ned mot hans bröst” (s.289)
/Sofia Callerud NV3b